.

Drömde en dröm inatt som verkligen äcklade mig och jag tyckte väldigt illa om mig själv när jag vaknade.


I drömmen befann jag mig hemma. Jag gick ut på balkongen och fann där en person jag tycker extremt, extremt illa om. Skulle sagt hata, men jag tror inte man kan hata någon man en gång älskat. Där satt alltså denna personen, och jag har ingen aning om varför. Jag försökte göra mig av med personen genom att be denna att gå, lämna mitt hem och mig ifred.
Det fungerade inte. Personen ville prata. "Det är försent, det har gått en massa år nu" tänkte jag, men jag satte mig bara ned och lyssnade. Personen pratade om att denne inte vill bråka, att vi måste kunna hälsa på varandra om vi möts. Att vi till och med kan vara vänner. Det enda jag tänkte när denne sa alla dessa saker var "Du har aldrig sagt förlåt. Aldrig någonsin, och jag kan inte förlåta dig utan en ärlig ursäkt". Men jag sa aldrig detta. Nu ville personen att vi skulle gå ut och umgås. Jag lät mig dras med. I kroppen fanns många känslor. En av dem var nyfikenhet, jag undrade vad som skulle hända sen. En annan var ångest, för jag visste att det var fel, att jag bröt mot allt som är jag.

Någonstans här vaknar jag. Eller slutar minnas iallafall. Och jag blir bara så äcklad. Och rädd. Tänk om jag skulle göra så? Det senaste halvåret har jag förändrats inombors på så många sätt att jag inte vet hur jag skulle reagera på en sån situation. Jag står fortfarande för samma värderingar och har samma principer som för ett år sedan. Det har inte förändrats. Men, har jag blivit svagare? Eller har jag blivit starkare? Kan jag fortfarande stå fast vid dessa värderingar och principer lika stenhårt som förut?

För jag tycker verkligen otroligt illa om personen i drömmen, och jag kommer nog alltid att göra det. Inte för det den gjorde, utan för att det aldrig kom en ursäkt. Åtminstonde inte direkt till mig, sen fanns det ju andra som framförde meddelanden som var eller inte var sanna, omöjligt att veta. Oavsett så duger det inte. Och en ursäkt duger inte nu heller, oavsett hur den kommer.

Jag tycker inte om att vara osäker på min egen styrka.

Hur Hur kan man sakna en sånhär liten retsticka, skitunge, knäppis till lillasyster? Efter bara en dag utan henne? När blev jag en mjukis? Åh, och inte kan jag ringa heller. Jävla kollo..

Det finns så många saker jag drömmer om att få göra, men med största sannolikhet aldrig kommer. Av olika anledningar. Det är inte något jag tänker på hela tiden, men det dyker upp då och då. Det vore sjukt coolt att åtminstonde få leva ut några av dessa drömmar;

- Jag vill bo utomlands i ett år

- Jag vill jobba, och hjälpa till med alla problem, i Afrika

- Jag vill se, närma mig och uppleva vilda och exotiska djur

- Jag vill bli expert på något (på riktigt)

- Jag vill ha barn

- Jag vill hjälpa undomar som mår dåligt

- Jag vill bo i ett stort, skitsyggt hus med pool

- Jag vill gifta mig lyckligt



Kanske kommer och fyller på här, mina drömmar är lite spridda hehe..

 

A young boy, not older than fifteen years old, rolls his first joint in an alley behind a dumpster. That first joint will be the first in line of thousands of others. This young boy will die at the age of 32 of an overdose. No one attends to his funeral.

 

This story is based on many, many true ones. This symbolic little boy grew up and already before he was old enough to go to prison, he knew how to avoid it. Why? Because when he was caught with the drugs in that young age, there was nothing anyone could do. He was practically given the time to learn how to trick the police. The only solution to this is obvious. Youth prisons.

 

Prisons, a common kind of punishment when a crime has been committed. Not for kids, though. Of course there is a reason for that, you are too young to take responsibility for your actions and not always aware of that what you are doing is wrong or bad. All true, awareness comes with maturity. But this goes both ways. If you don’t understand that taking drugs are bad, you probably don’t understand how to stop using them and the effects they have on your body and mind.

Since we don’t have a good enough solution today, we need to find one. To stop this horrible acts happening behind parents backs.

 

Then, prisons are the way to go. Not a few days in rehab with group therapy, that is more like a vacation. A real-life prison where they get to see what their future will have to offer if they don’t change their lifestyle.

 

The youth prisons and its crew will be there only for the young people’s sake. Trained and educated to know how to approach and help them in the right way. The prisons would be equipped with education so that they wouldn’t get behind in school, doctors for emergencies and welfare and therapists/psychologists to talk to and solve issues.

 

The length of the stay will be adapted by how long period the drug abuse has been going on, how heavy the drugs involved are and how addicted the person are.

One con of this is that during the stay, they will lose their addiction. They will get time to grow and realise the gravity of their actions. As the addiction leaves their system they will also get the chance to see how much better life is without drugs. Of course the crew will treat them as the kids they actually are, and not like some serial killers or rapists.

 

Sometimes there is a very easy way to explain why the kids are doing drugs. Sometimes they have parents who themselves do drugs, and the kids simply copy them. How easy can it be to see the difference between right and wrong then? Maybe their parents don’t even care what they do, and then the drugs can be a way to get the attention they so well need. Or, they can have wonderful loving parents, but have been victims of crimes themselves and don’t dare to speak up about it. Many youths live with big secrets that are extremely hard do carry and they escape in to the drugs. In all of these cases, it must be exposed. Or else they will never stop using.

 

Also this goes both ways. The prisons can prevent these things from happening to others. If a drug addict chooses to have kids, witch no one can stop them from, there is a huge chance that they won’t be good parents at all. Open drug using, aggression and instability.

The victims of crimes mentioned above, someone is responsible for those. Maybe an aggressive drug addict?  

 

The prisons can even prevent kids from even trying the drugs for the first time. If they know that they actually risk going to prison for doing it, it can inhibit the desire to try it. It makes the whole picture more serious, it jumps up a step on the severity scale.

 

One thing that also should be mentioned about these prisons is that they will be limited to a number off crimes. That meaning, a kid wouldn’t be sent to prison for stealing candy at the supermarket. But maybe for aggravated assault or stealing a car.

 

The kids are our future. They are the ones who are supposed to raise our grandchildren, save our world from the Climate threat and make the world a good place to be. They are our future. We need to do what’s best for them so they can grow up and become good people. That is why we need those youth prisons. To stop and prevent the kids from using drugs, finding out why they do it, change how they think about drugs, and protect others from harm. It is our responsibility to take care of the kids when they can’t take care of themselves.

 

 

 Av: MEEJ

Jag ska nu berätta om den bästa mormorn i hela världen. Det finns många som tycker att ens mormor är den bästa i hela världen. Men min mormor var den bästa i hela världen för mig!

Min mormor föddes för många många år sen i Aspudden. Hon hade tre äldre syskon, Maj-Britt, Eivor och Lelle (vet inte ordningen på de tre). Deras mamma hette Asta.

Alla fyra syskonen gick i Aspuddens skola.

Mormor gifte sig med en man som hette Gusten. Tillsammans fick de ett barn, en dotter som de kallade Susanne. Men Gusten var inte snäll, så de fortsatte inte vara gifta så länge efter det.

Så mormor tog hand om Susanne ensam. De bodde i vårby gård.

Susanne växte upp och flyttade hemifrån. Och tillslut bodde mormor i en lägenhet i Liljeholmen, och Susanne inte så långt därifrån. Så fick Susanne sitt eget barn, jag! Också Susanne tog hand om sitt barn själv.

Mormor tyckte det var jättejättekul att hon skulle få ett barnbarn! Jag var väldigt mycket hos min mormor när jag var liten, för jag var ofta sjuk och mamma behövde jobba. Vi brukade ofta baka tillsammans. Speciellt bullar brukade vi baka!
Och mormor lagade världens godaste pannkakor. Jag brukade säga att hon kunde starta en pannkaksresturang och bli RIK eftersom alla skulle vilja ha hennes pannkakor!

Susanne fick sen ett till barn, Isabel. Mormor blev jätteglad då med! När isabel skulle födas fick jag bo hos mormor och sen åkte vi till sjukhuset med presenter!

Mormor bodde kvar i lägenheten i Liljeholmen, och vi flyttade och kom ännu närmare. Vi kunde nu gå hem till mormor. Det kändes så annorlunda jämfört med andra som var tvungna att åka i flera timmar för att träffa släktingar!

Åen gick och alla blev äldre. Det gick inte att träffas lika ofta men man gjorde så gott man kunde! Vi träffades alltid vid födelsedagar och jul. Och så kanske vi åt middag ihop en gång i månaden!

Jag och Isabel började i Aspuddens skola, precis som mormor.

Mormor var en väldigt snäll människa. Hon ville alla gott och var väldigt rädd om dem hon tyckte om. Hon menade väl i allt hon gjorde. Hon var aldrig elak eller otrevlig. Hon var god i hjärta och sinne.

Sommaren 2009 åkte Susanne med familj på en tre veckors semester i Turkiet. När vi kom hem fick vi veta från mormors syster att mormor varit sjuk och inte mått bra medans vi varit borta. Mamma fick gå till hennes lägenhet och såg att mormor inte alls mådde bra. Hon försökte få mormor att åka till sjukhuset med henne, men det ville hon inte. Och eftersom mormor var över 18 kan man inte tvinga henne. Det här var jobbigt för familjen men vi kunde inte göra något. Två dagar senare när mamma var hos mormor blev hon nästan medvetslös. Då ringde mamma ambulans och mormor fick åka med till sjukhuset.

När mormor kom till sjukhuset var vi alla ganska säkra på att hon skulle somna in inom ett dygn, hon var så svag. Men hon gjorde inte det, vilket vi blev väldigt glada över så klart!

Mamma var med mormor på sjukhuset under hela den tiden, och när vi fick höra att hon mådde bättre fick vi hoppet tillbaka och trodde att allt skulle bli bra och mormor skulle få komma hem.

Men sen fick vi några riktigt dåliga nyheter. Allting skulle inte bli bra igen, inget skulle bli som det varit förut. För mormor hade cancer. Hon hade flera tumörer i lungorna, och tio tumörer i hjärnan. Det var så illa att det inte längre handlade om att rädda hennes liv, utan att göra den tiden som fanns kvar så bekväm som möjligt.

Om man kan ha något som kallas tur i en sån här situation så hade min mormor det. De tio tumörerna i huvudet hade placerat sig så att hon inte riktigt förstod hur illa det låg till. Hon pratade om när hon skulle hem och vad vi skulle göra då. Det onda och elaka och hemska i hennes huvud hade placerat sig så att hon blev glad.. Vad kallar man det?

Mormor fick spendera sin sista tid på ett hem för folk i livets slutskede. Det var väldigt fint och bra där.

Klockan 18.17 den 10 september somnade hon in. Samlade runt henne var hennes dotter och hennes syskon.
Då slutade hennes liv här på jorden. Men hon kommer för alltid finnas i våra hjärtan genom de minnen vi har från henne.

Jag saknar henne mycket och det är jag säker på att många andra också gör. Men jag är tacksam för den tid jag fick med henne, och att den var så bra. Inte alla som får det!


En fin liten dikt;

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något helt oväntat sker
världen förändras varje dag
men ibland blir den inte densamma mer..
av Alf Henrikson


Under tiden mormor var sjuk bloggade jag, på en annan blogg. Adressen till den ligger åt vänster under länkar.

Såg just en film. OMG säger jag bara. Jag gråter nästan alltid till filmer eftersom jag har lätt att "känna med".. Men denna "kände jag med" så mycket att jag fortsatte gråta i tio minuter efter att filmen var slut, jag började BRY MIG OM karaktärerna i filmen..

Filmen jag såg heter My Sisters Keeper! (På svenska "min älskade syster" eller "allt för min syster".. ngt) Huvudpersonen heter Anna och är lillasyster till cancersjuke Kate. Anna är ett provrörsbarn, designat för att vara en perfekt donator till sin syster. Anna har hela sitt liv fått genomgå smärtsamma och dramatiska medicinska procedurer och donationer för sin systers skull. När hennes föräldrar tillslut beslutar att Anna ska få donera sin ena njure till Kate bestämmer hon sig för att stämma föräldrarna och vinna rätten över sin egen kropp.. NU har jag lust att bara spoila hela slutet men det ska jag inte.. Men herre vad jag grinade, från början till slut!

Om du vill se filmen så vill jag bara säga några saker ;

Det är inte en feel-good-movie
Se den inte om du inte tycker om att bli berörd av filmer.
För man gråter ögonen ur sig.
Speciellt om man har ett syskon.

Annars, SE DEN!


(jag vet jag vet, Cam brukar bara vara med i komedier, men det här är helt annorlunda, låt er icke avskräckas)

Jag har något som jag är löjligt stolt över.. Och jag känner att jag inte riktigt kan hålla det för mig själv.. Det kanske är litet och ganska obetydligt men jag tycker det är helt sjukt coolt och så speciellt. Och det motiverar mig att varje dag vara trevlig och hjälpsam!

Jag vet inte hur många av er som läst bloggen jag kommenterade på, http://ludmilla.se/. Har läst den i flera år. Först skrev hon om sin dotter som tog livet av sig. Under en period slutade jag läsa och sen när jag gick in på den flera månader senare skriver hon om att hon har fått cancer. I ett inlägg bad hon om stärkande tankar inför en tuff behandlning! Då lämnade jag en kommentar som jag trodde kanske skulle hjälpt mig .. :


(klicka på bilden så blir den större och det blir läsbart)

Det kändes helt underbar att bara genom en kommentar göra så att hon mådde lite bättre!

Jag läste just något på facebook som bara fick mig att skratta rakt ut!! En öppen konversation där jag läste orden ;
"Jag är svart så jag kan inte vara rasist".

Bara jag som skrattar? Haha! Det är som att säga "jag är vit så jag kan inte vara terrorist".

Kopierat från Nationalencyklopedins hemsida ;

"rasism, ideologi som grundas på den vetenskapligt obevisade idén att människosläktet indelas i olika raser samt på den felaktiga idén att vissa av dessa raser är överlägsna andra."

Att vara rasist innebär alltså att man tror att vi människor är uppdelade i olika raser, och att man tror att vissa av dessa raser är av högre värde än andra.

Just därför håller ju det där ingenstans, haha!

Det finns många hemska människor som faktiskt är rasister. Och mörkhyade människor har blivit utsatta i många många år. Och det är jättefel. Men, i alla fall i Sverige, tror jag nog att det finns lika många ljushyade som mörkhyade rasister. Man hör folk skrika "svenne" och "viting" varje dag, överallt, till vem som helst, av ingen anledning. Ingenting händer. Däremot, om någon skriker "turk" eller "neger" stannar alla upp, fryser till.

Vad är då skillnaden? Personligen tar jag inte åt mig om någon kallar mig svenne eller viting eftersom jag är  svensk (mestadels haha) och vit. Men vad är egentligen skillnaden? Jag ser då ingen... !

Jag har verkligen insett hur sjukt mycket våra mammor (alternativt pappor) SLITER varje dag..

De jobbar. Vissa helt galet mycket.
De städar. Har man då barn som inte är så bra på att plocka ordning efter sig såblir det ett heltidsjobb i sig eftersom det kommer nytt heeela tiden.
De lagar mat. Maten ska gillas av alla, ätas av alla, vara klar i tid, smaka bra och vara varierad. Svårare än man tror..
De tvättar. Har man där barn som byter kläder ofta blir även detta ett heltidsjobb, för tvättkorgen fylls ju på hela tiden.

Jag har gjort detta i några veckor, och seriöst.. Vet ni hur trött man blir? Vet ni hur sjukt ont i ryggen man får?

Så jag skickar lite tanke-cred till alla mammor där ute som gör detta varje varje dag! Ni är bäst!

(bild fr google)

I wish I knew how to talk to you.
I wish I knew how to tell you how I feel.
I wish I knew how all of this will end.
I wish this would end.
Now.

känner jag mig just nu
så trött, helt slut
saknar lillasyster så mycket
saknar mormor så mycket
saknar mycket mycket
åh, pallar inte
vill bara få sova ett tag, vara själv..