.

Jag ska nu berätta om den bästa mormorn i hela världen. Det finns många som tycker att ens mormor är den bästa i hela världen. Men min mormor var den bästa i hela världen för mig!

Min mormor föddes för många många år sen i Aspudden. Hon hade tre äldre syskon, Maj-Britt, Eivor och Lelle (vet inte ordningen på de tre). Deras mamma hette Asta.

Alla fyra syskonen gick i Aspuddens skola.

Mormor gifte sig med en man som hette Gusten. Tillsammans fick de ett barn, en dotter som de kallade Susanne. Men Gusten var inte snäll, så de fortsatte inte vara gifta så länge efter det.

Så mormor tog hand om Susanne ensam. De bodde i vårby gård.

Susanne växte upp och flyttade hemifrån. Och tillslut bodde mormor i en lägenhet i Liljeholmen, och Susanne inte så långt därifrån. Så fick Susanne sitt eget barn, jag! Också Susanne tog hand om sitt barn själv.

Mormor tyckte det var jättejättekul att hon skulle få ett barnbarn! Jag var väldigt mycket hos min mormor när jag var liten, för jag var ofta sjuk och mamma behövde jobba. Vi brukade ofta baka tillsammans. Speciellt bullar brukade vi baka!
Och mormor lagade världens godaste pannkakor. Jag brukade säga att hon kunde starta en pannkaksresturang och bli RIK eftersom alla skulle vilja ha hennes pannkakor!

Susanne fick sen ett till barn, Isabel. Mormor blev jätteglad då med! När isabel skulle födas fick jag bo hos mormor och sen åkte vi till sjukhuset med presenter!

Mormor bodde kvar i lägenheten i Liljeholmen, och vi flyttade och kom ännu närmare. Vi kunde nu gå hem till mormor. Det kändes så annorlunda jämfört med andra som var tvungna att åka i flera timmar för att träffa släktingar!

Åen gick och alla blev äldre. Det gick inte att träffas lika ofta men man gjorde så gott man kunde! Vi träffades alltid vid födelsedagar och jul. Och så kanske vi åt middag ihop en gång i månaden!

Jag och Isabel började i Aspuddens skola, precis som mormor.

Mormor var en väldigt snäll människa. Hon ville alla gott och var väldigt rädd om dem hon tyckte om. Hon menade väl i allt hon gjorde. Hon var aldrig elak eller otrevlig. Hon var god i hjärta och sinne.

Sommaren 2009 åkte Susanne med familj på en tre veckors semester i Turkiet. När vi kom hem fick vi veta från mormors syster att mormor varit sjuk och inte mått bra medans vi varit borta. Mamma fick gå till hennes lägenhet och såg att mormor inte alls mådde bra. Hon försökte få mormor att åka till sjukhuset med henne, men det ville hon inte. Och eftersom mormor var över 18 kan man inte tvinga henne. Det här var jobbigt för familjen men vi kunde inte göra något. Två dagar senare när mamma var hos mormor blev hon nästan medvetslös. Då ringde mamma ambulans och mormor fick åka med till sjukhuset.

När mormor kom till sjukhuset var vi alla ganska säkra på att hon skulle somna in inom ett dygn, hon var så svag. Men hon gjorde inte det, vilket vi blev väldigt glada över så klart!

Mamma var med mormor på sjukhuset under hela den tiden, och när vi fick höra att hon mådde bättre fick vi hoppet tillbaka och trodde att allt skulle bli bra och mormor skulle få komma hem.

Men sen fick vi några riktigt dåliga nyheter. Allting skulle inte bli bra igen, inget skulle bli som det varit förut. För mormor hade cancer. Hon hade flera tumörer i lungorna, och tio tumörer i hjärnan. Det var så illa att det inte längre handlade om att rädda hennes liv, utan att göra den tiden som fanns kvar så bekväm som möjligt.

Om man kan ha något som kallas tur i en sån här situation så hade min mormor det. De tio tumörerna i huvudet hade placerat sig så att hon inte riktigt förstod hur illa det låg till. Hon pratade om när hon skulle hem och vad vi skulle göra då. Det onda och elaka och hemska i hennes huvud hade placerat sig så att hon blev glad.. Vad kallar man det?

Mormor fick spendera sin sista tid på ett hem för folk i livets slutskede. Det var väldigt fint och bra där.

Klockan 18.17 den 10 september somnade hon in. Samlade runt henne var hennes dotter och hennes syskon.
Då slutade hennes liv här på jorden. Men hon kommer för alltid finnas i våra hjärtan genom de minnen vi har från henne.

Jag saknar henne mycket och det är jag säker på att många andra också gör. Men jag är tacksam för den tid jag fick med henne, och att den var så bra. Inte alla som får det!


En fin liten dikt;

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något helt oväntat sker
världen förändras varje dag
men ibland blir den inte densamma mer..
av Alf Henrikson


Under tiden mormor var sjuk bloggade jag, på en annan blogg. Adressen till den ligger åt vänster under länkar.